Biggest loser har startat igång. Smög mig in lite på det igår. Efter att ha sett avsnitt nummer två var jag konfunderad och kunde inte komma ifrån att jag låg sömnlös och funderade på följande.


1.    Att ha en utslagning som grundar sig i hur mycket man har gått ner i vikt är vansinnigt. Det är vansinnigt för att våra kroppar är olika. En person kan gå ner enorma kilon efter bara en vecka, sen stanna av och det går lite trögare. En annan person kanske, trots att den kämpar lika hårt, går inte ner någonting i början, men sen bara rasar det. Det finns skillnader mellan män och kvinnor och att tidigare erfarenheter (ex. jojobantat tidigare som förstört ämnesomsättning och förbränning)är väldiga faktorer som inte alls tas hänsyn till.

2.    Allt blir viktkopplat. När minskningen visade 3 kg för en deltagare blev hon förstörd för att det inte räckte I TÄVLINGEN. Det är ju en enorm prestation att gå ner i vikt, och 3 kg på en vecka, vad kan man begära? Hade hon varit hemma hade hon jublat och varit hur lycklig som helst men bara för att det i tävlingen hänger på viktminskningen ses det som dåligt.

3.    Som om det här inte vore nog, här ska här röstas också!? Personer som kommer från mobbing, som de berättade för varandra, kastas in i det igen. Lyckat. Varför kan inte alla vara kvar lika lång tid, kämpa på samma villkor, och sen på finaldagen avgörs det vem som vinner av hela skaran? De människor som ställer upp i programmet har kommit till insikt, tagit steget och vågat för att sedan bara få en käftsmäll och måste lämna. När de äntligen har börjat få ett liv då sänks hoppet för att en jävla våg med något vi har valt att kalla kilon inte visar tillräckligt låga siffror. 

4.    Man fick i gårdagens avsnitt följa några deltagare vid läkarbesöken. Att en läkare med faktiskt grav övervikt sitter och säger till en annan med övervikt vilka risker den ligger i och att den måste motionera och äta rätt håller för mig inte. Jag blir fly förbannad och kan inte styra min ilska. Lev som du lär, för helvete. Du blir inte trovärdig någonstans, ingenstans känns det äkta. Hur tänkte ni där, att sätta in en överviktig läkare som ska tala om vad som är rätt och fel inom något hon inte ens verkar ha hört talas om själv?